VU Först om pennstafett, hur känslan för att rita förändras, och lekarna med. Sedan essä om ritningsteknologis löften om självskapande.
En dos postmodernt språkande. Hur arkibegrepp kan liknas vid filosofiska och biologiska.
Att miniatyrer har en karaktär av oändligt.
Och ritningens motstånd mot omöjligt.
Förvånandes av trötthet, kom på att det var sömnighet av tre timmars sovande, hektisk dag, påfrestande eftermiddag och inget kaffe! Alltså helt i sin ordning. Nu verkar jag snart röra mig mot hemåt
Blir lite till först! Ritningen är arkitektens erfarande av det som inte finns, eftersom platsen på bilden bara uppstår i och med sin beteckning - en byggnad av projektets upplevelse.
gapskratt
SvaraRadera