Dödsdans

Lillebrors tittande på cs. Kanske han lär sig något. Han frågade mig hur han skulle kunna träna på att dansa, jag sa något om axlar knä och - applåder - vi rörde oss bra, han fick höra om höfter, och pappa dök upp just när vi började öva drops. Vi tränar låren sa jag.

Disco i Sverige post opinionsbildning. Satt över en å och pratade telefon. Andrea hade satt sig på tuben mot yogan. Hur det blir med killen? Hur det blir med samboendet? Jag känner ingen otrivsel. Jag känner socialt medvetande. Hjärnans alla lager. Förstår stämning mer. Bara hemma då...

Man ska inte vara antisocial. Inte tappa bort den historisk-relationella biten. Modeller är vägledande och inte bokstavliga, herre. Går ju inte.

Motsatsen till en organisk slutning får bli en metallisk spets. Inte en kyrka. Om membranen blir segel, kropp eller galadriel återstår att se, men kropp tycker visst läraren bäst om. Jag skulle föredra visir och segel. Men - det går ju att överlappa, vilket inte var hur jag skulle uttryckt mig.

Hur röra sig. Om. Kratta atmosfär. Allt ljus på Östersjön. Ögon som tåras. För lillebror drar mig i håret...
Men att skriva i fragmentering kräver all inlevelse jag kan uppbåda i stunden, för att associationeringen ska få utrymme, på så vis befria förståeligheten. Fett antisocialt...

Plötsligt sugen att skriva längre. Har ju fast plats nu!!

Posten

Pinsamt. Och det luktar rök, det kommer in rök, rökdoft, genom det öppna fönstret, som jag lämnade öppet innan jag gick och åt en pizza hos pappa, kom tillbaka för bara en liten stund sedan. Ser på alla de andra som arbetar så hårt. Eller lugnt. Lugnt ska jag nog snarare säga. Det är väldigt lugnt här, och ute regnar det, ljudet av regn kommer in med röken. Engelbrektskyrkans klocka står fortfarande stilla och jag längtar förstås tills den startar igen, tills byggnadsställningarna försvinner, det kommer bli skönt, då kommer jag slippa göra något mer än att vrida nacken en smula, klockan syns ju direkt i mitt normala synfält, det som det mesta syns i, jag ser ju ut över alla här. Järnkoll. Inte riktigt kanske. Är kanske lite avundsjuk på de andra grupperna vars uppgifter verkar så uppslukande och fängslande och säkert gemenskapsbyggande och så, fast jag har förstås fattat tycke för mina bordsgrannar ändå, först en, sedan, bra mycket senare (om jag ens kan använda det uttrycket, så kort tid som jag varit, vi varit här ändå, varit bordsgrannar, vi fyra), de sista två, de andra två, de vars skisser alltid är, eller oftast är, behagliga att se på, den enes organiska och kulörta, den andres strukturerade, räta, genomarbetade, ja de är de bägges, det är egentligen deras främsta skillnader gentemot sina grannar på andra sidan bordets skisser, eller jag kan förstås bara tala för mig själv, (...).
Breven med böckerna får postas imorgon, pinsamt att jag dröjt så, pinsamt hela historien. Historien. Inte pinsamt men jag kommer nog... (...)
Mot fönstret står där ju en sådan där skärmvägg, eller kartongrumsavdelare, så kan jag tydligen uttrycka det, en sådan som jag tänkte skulle komma väl till pass här i hörnan. Nu blir jag nyfiken: hur ser det ut, hur känns det att ha väggen framför sig, mig framför sig? Jag går och ser efter...

2666

Nu, eller idag, eller i förmiddags, eller i eftermiddags, det kan det lika gärna ha varit, läste jag ut de sista sidorna av 2666, jag hade läst, har läst den, över året, sen i våras, fast jag började läsa den stötvis, kanske de första sidorna, trettio kanske, fyrtio. Kanske. Det var ju svårt att få ihop det då. Yngre var jag, ung och distraherad, lika mycket då som nu förstås, men då hade jag inte gömt datorn i en hurts i arkitekthögskolan, den hör förstås till KTH numera, skolan alltså inte datorn, den datorn hade jag nog suttit vid nu om det inte vore för att den var just gömd, och gömd är den, eller inte så mycket gömd som inlåst, utom räckhåll, för mig, det är det viktiga.
I Thailand var det tillräckligt varmt för att strunta i alla åtaganden om prov och projekt, dessutom var det många långa resvägar utan eluttag som såklart inbjöd till djupare sysselsättning än...