Om ändå (nattskön)

Barbarellasoundtrack, inverterad färg på skärmen. Så! Ja!

Lite glädjeryck på kvällningen. Som att kaffet efterskälver - och jag liksom känner för - ett intet, ett föreställande, ett rymdspel… Och vardagens befintligheter liksom angår mig inte i skrivandet. Däremot - ljudvärlden som lockar fram färger, eller känslan av skiftande färger, kortleken med vårens flora, flyta i rent vatten?

Har lagt lampan på golvet för att inte bländas. Dramatiska skuggor kastas av möblemanget när det blir belyst från den låga vinkeln. När det blir beskrivet blir föreställningen om verkligheten angelägen… Isen lägger sig över eskapismens djup, och här kanas det mot horisontens tydliga, rörliga gränser. Samtidigt spelas låten ski ride.

Avläser, eller inläser, lägger in betydelse, ser likheter, tillskriver metaforer, ser mönster på väggarna och ger mig an att skapa jämförligheter med nyligen erfaret, eller allmänt vedertaget, eller möjligt påfunnet?

Kan se vågmönstret i fällsängen som våglängderna som upprepar sig i alltet. Haha. Dåliga idéer är härliga att uttala.

Här går jag framåt… Och sidenpåslakandraperiet är alldeles oerhört färgmättat? Som bearbetat i program. Låtsasheter.

Å! Ljuset speglas i den öppna diskmaskinens bortre insida, brasa, sken. Solnedgången från slussen över riddarfjärden?

Gillar vad jag gör med mig, eller självbekräftelse, eller insjunken i avslappning av självkritik, och jag river i nagelbanden av tillfredsställelse, men - om jag någonsin drömmer om ett - du - så gör jag det inte nu. Några dun. Återkommer. Drömda och närvarande. Som jag närmar mig gärna. Djungeltrumma i närheten. Kan se  - mer stängda än öppna , egna ögonlock. Och så lyfter det lite! I bröstet! Lungorna håller andan - alper och helikoptrar och luftballonger fyller lungorna - inbillade - essenser som inte skrivits till något - utan bara berör mig i blodet. Ådra, ven och kapillär. Visste jag inte en gång för lite om min kropp och önskade mig lära om magsafter? Så blev det lärt om! Jag har godkända kunskaper i kroppsliga vävnader, syror och magtarmkanalsbeläggningar. Läste någonstans om tillit till immunförsvar, värdefullt. Fyllt. Påminns ganska ofta. Mer än om drömmande? Självgott - självskatt - valv, synapsvalv, signalkluster, glömdheter, saligheter. Friheter. Inbördes. I utåtrörelse.    Mot rymden! 

Första veckan

Förtid. Maila ut allt!! Inget dumt överraskande!

Ceremonisöndag.
Stadshuset: Värt! Skicka ut mail om det nästa år. Ha någon slags proto-teambuilding vid arkiskylten, blir stumt mingel annars. Och utvärdering av ceremonin efteråt.
Nymblepromenad: teambuilda! Kanske låta studios gå tillsammans? Gruppindelning kan vara drygt, men i detta sammanhang är nog folk villiga att kompromissa med vilka de pratar med i utbyte mot struktur. Varje liten grupp får varsin fadder som berättar om stan vi går förbi, bland annat?
Nymble: frågan är hur kaosmingel görs uthärdligt. Skaffa fler grillar till att börja med! Eller buffé? Kaffeservering!! Vatten tillika. Titanic är ett bra samtalsämne. Skolpolitik ett annat? Låt alla hursomhelst vara förberedda på att det är kö/mingel följt av barhäng. Masterstudenter är ofta roliga att lyssna till på barer. Kanske bara gäller för humaniora dock?
Och det vore ju otroligt kul med efterklubb: Musik, dans, soffor, VadÄrVärldenPåVägsnack? Youtubeklipp. Dygna på skolan. Herregud! Soluppgången på taket, dygn ett. Dör.

Uppropsmåndag.
Hallmingel: Väldigt skönt om en fadder tar in en, håller utkik efter en, kollar dagsformen, sovs det dåligt, är en bakis, är en festlig eller mysig generellt sett, hur är det med nervositet, med inställningen. Här kan lekar och teambuilding, eller lagbygge, grundas för dagen. Kan ju vara kul med morgonjympa. Musik? Bjussa kaffe?
Upprop: inga fejknollor. Om det inte är ordentligt kul. hehe. När folk uppropats kan de gå undan och fika eller något. Leka. Dansa.
Introföreläsningen: begreppsintroduktion här kommer folk inte ihåg. Håll gärna till konkreta fakta, men genomgå också hur programmet genomgått förändringar, ur generella referensramar. Ge oss samtalsämnen! Men kom ihåg att vi har ett schema vi redan studerat.
Gårdsgrillning: ha aktiviteter planerade, herregud! Fotleken är jobbig, klämma på folk som är främmande är inte alltid okej. Brädspel är kul, hehe. Rollspel, som maffia! Något för alla blyghetsskalor. Stationer. Ja, stationer är kul! Var noga med att informera tidigt om allt som serveras, finns det öl, kaffe, pris? Var gärna ambitiösa. Se till att ha bekvämligheter, sittplatser, ytor att avskärma sig lite på. Kanske visa ritsalar, hänga lite där.
Sen får det gärna bli sent och musik och dans! Bara det finns myshörna, mat, dryck och aktiviteter kan dagarna bara gå. Lite som en inskrivning i Uppsala.

dödsångest

Städare, eller omhändertagare, eller odlare, eller kultiverare, eller bevarare, eller något i den stilen, känner jag mig, här, vara, i bruk (bruk??) av boende. Och tanken på att dö är inte som den har varit - relationer är levande, men min roll är i död; som roll, som bevarare, är min tillvaro liksom evigt påbjuden, kontraktet eller relationen som jaget lever kroppen genom är tillsvidare, i limbo liksom. Evig och viktig och balanserande, självbekräftande, när det är rent är jag ren, och det rena, och det ordnade, det renhet och ordning som är jag, eller kroppslig, eller mental. Död? Det är att införliva. Och det går inte för sig? Omhändertagare av ordning, införlivare, det är liksom självupplösande, eller självutvidgande, och död? Och liv?
Utanför rollen: där värde inte riktigt går ihop med kroppsligheten, utan liksom lever sin egen frihet, sådär levande och obunden till tydliga kriterier? Värdefri, som man säger, när man är yngre än nu. Då blir historien om dödens annalkande införlivande av tillvaron själv, till liv då, och den känslan, att vara levande, brukar ju uppskattas. Den är inte helt ohärlig, och som råkänsla går den ofta att bearbeta till trivsamma stunder i närvaro med berättelserna om världens oändlighet, eller bara molnens storhet, eller bara cellernas myllrande tillförlitlighet, eller bara vänskapers band och befrielse, eller bara det förflutnas beskaffenhet, och så vidare.
Som rollen: historielöshet, sammanhangslöshet, där löshet ger gränser och skönhet. Så kan det kännas iallafall. Ungefär. Och att dö? Det går ju inte för sig. Moln går inte riktigt heller för sig, för den delen. Celler?
Men jag tror ändå att... den ena inställningen kan sammanfogas med den andra. Det här är ju ganska nytt, och nyheter brukar ju ofta vara överdrivna, vare sig i tristess eller härlighet eller mittimellan.

Eller så är schismer mellan olika sätt, att leva parallellt med sig själv typ, något som alltmer kommer uppstå?
Spännande att utvecklas.

Att roll är död är alltså eftersom jag tar hand om döda saker, jämfört med att ta hand om självet eller andra. Växter? Nja. Det är nog ganska härligt att ta hand om växter. Kanske till och med heligt? Eller är helighet det jag skapar i hemmet genom att ägna liv åt dödhet? Harmoni då? Passar växtmästeri bättre tror jag. Hemarbete känns mer som "heligt".
Fast bara genom att reflektera såhär så införlivar jag ju även min frihet i döda ting, och medvetandegör händelseförloppet som mina val, och då kommer ju friheten tillbaka när jag ser mitt ansikte i det blanka, rengjorda träet. Känslan av att somna in för evigt i soffan blir då ganska sprallig... även om konsekvenserna blir alltför tydliga, liksom kända, koreograferade, tidigare sedda. Fantastiskt. Frid. Äh, det går nog. Kommer nog kännas bra som nittioåring.

Konkret nittioåring. Nej, jag vill nog låta min nittioårighet förbli diffus... Vill behålla möjlighetsfloran frodig. Ja. Då införlivas ju alla utkomster i varandra, mångfalden i möjliga samtidigheter förstärker närvaron i varje enskild, och som alla vet är närvaro härlig i alla situationer. Nästan iallafall. Tristessen brukar iallafall förjagas.
Något sånt - och vad jag ägnar mig åt nu - känns väldigt mer ut i fingertopparna när jag nu blivit bjuden på middag! space ooout

moln

så här va:
jag tittar på en punkt i himlen typ. loreen hade en röd prick på en kal vägg i sin etta i ett reportage, för "fokus", not the paper. Hon och jag, samma skrot och korn, har listat ut det va.
Så jag tittar på min "punkt av fokus"
och jag är ute på promenad... eller sitter i ett fönster...
och molnen drar förbi eller så är det bara helt blått och då brukar jag istället uppmärksamma flytarna i ögat, alltså de små bubblorna som flyter omkring på hornhinnan eller nåt. Jag upptäckte att jag hade såna när jag stod på balkongen en gång när jag var sexton och tittade på en blå himmel och jag såg de vippa runt i "synfältet" och tänkte shit nu är det kört nu 'r cancer/blind-"blivandet" igång, eller mer "hoppsan" eller "tjosan" för sån var och är jag, oftast ångestfritt som fan, och sen googlade jag och sen dess är mina flytare en god påminnelse om att det är vätskfyllda glober med nerver som bara är organ och elektriska som är hela synupplevelsen som ju oftast inte brukar "reflekteras över". god påminnelse = best friend "forever", blir alltid tjosan! när jag lägger "märke till". och knarrar ett skratt. nasalt. skrockande. jag menar vafan hehe, vätskefyllda glober... bingo! och sen brukar jag tänka, fan vad tydligt... och vad mycket konturer, intressant... färg dessutom... 20/20...
det är typ så ja.
sen.... tänkte formulering, typ: att... varför fantisera föreställningar när det finns moln liksom, varför tänka på något "irrelevant för """"överlevnaden""""" när de bara morf morf morfar runt som bästa lavalampa som alltid åtråddes som värdefullt när jag var liten.... hela tiden max upplösning. gillade alltid molnen i world of warcraft kunde kolla på dem i någon minut ibland, stämningar liksom. ja. men att gå på en ... walk... och fokus/loreena punkter in the air . så. typ en bit ovanför horisonten. så gatan blir suddig och folket som passerar suddiga. så skönt att inte se en massa strangers faces och bli #affected eller liknanden. alltså man är ju busy. med moln/floaters/fokus. men bara att köra på... och sen typ spänna bröstkorgen, hålla andan, släppa, hålla, och typ då kommer det SJUKT med endorfiner? works every time. lifehaxx.