dödsångest

Städare, eller omhändertagare, eller odlare, eller kultiverare, eller bevarare, eller något i den stilen, känner jag mig, här, vara, i bruk (bruk??) av boende. Och tanken på att dö är inte som den har varit - relationer är levande, men min roll är i död; som roll, som bevarare, är min tillvaro liksom evigt påbjuden, kontraktet eller relationen som jaget lever kroppen genom är tillsvidare, i limbo liksom. Evig och viktig och balanserande, självbekräftande, när det är rent är jag ren, och det rena, och det ordnade, det renhet och ordning som är jag, eller kroppslig, eller mental. Död? Det är att införliva. Och det går inte för sig? Omhändertagare av ordning, införlivare, det är liksom självupplösande, eller självutvidgande, och död? Och liv?
Utanför rollen: där värde inte riktigt går ihop med kroppsligheten, utan liksom lever sin egen frihet, sådär levande och obunden till tydliga kriterier? Värdefri, som man säger, när man är yngre än nu. Då blir historien om dödens annalkande införlivande av tillvaron själv, till liv då, och den känslan, att vara levande, brukar ju uppskattas. Den är inte helt ohärlig, och som råkänsla går den ofta att bearbeta till trivsamma stunder i närvaro med berättelserna om världens oändlighet, eller bara molnens storhet, eller bara cellernas myllrande tillförlitlighet, eller bara vänskapers band och befrielse, eller bara det förflutnas beskaffenhet, och så vidare.
Som rollen: historielöshet, sammanhangslöshet, där löshet ger gränser och skönhet. Så kan det kännas iallafall. Ungefär. Och att dö? Det går ju inte för sig. Moln går inte riktigt heller för sig, för den delen. Celler?
Men jag tror ändå att... den ena inställningen kan sammanfogas med den andra. Det här är ju ganska nytt, och nyheter brukar ju ofta vara överdrivna, vare sig i tristess eller härlighet eller mittimellan.

Eller så är schismer mellan olika sätt, att leva parallellt med sig själv typ, något som alltmer kommer uppstå?
Spännande att utvecklas.

Att roll är död är alltså eftersom jag tar hand om döda saker, jämfört med att ta hand om självet eller andra. Växter? Nja. Det är nog ganska härligt att ta hand om växter. Kanske till och med heligt? Eller är helighet det jag skapar i hemmet genom att ägna liv åt dödhet? Harmoni då? Passar växtmästeri bättre tror jag. Hemarbete känns mer som "heligt".
Fast bara genom att reflektera såhär så införlivar jag ju även min frihet i döda ting, och medvetandegör händelseförloppet som mina val, och då kommer ju friheten tillbaka när jag ser mitt ansikte i det blanka, rengjorda träet. Känslan av att somna in för evigt i soffan blir då ganska sprallig... även om konsekvenserna blir alltför tydliga, liksom kända, koreograferade, tidigare sedda. Fantastiskt. Frid. Äh, det går nog. Kommer nog kännas bra som nittioåring.

Konkret nittioåring. Nej, jag vill nog låta min nittioårighet förbli diffus... Vill behålla möjlighetsfloran frodig. Ja. Då införlivas ju alla utkomster i varandra, mångfalden i möjliga samtidigheter förstärker närvaron i varje enskild, och som alla vet är närvaro härlig i alla situationer. Nästan iallafall. Tristessen brukar iallafall förjagas.
Något sånt - och vad jag ägnar mig åt nu - känns väldigt mer ut i fingertopparna när jag nu blivit bjuden på middag! space ooout