Pinsamt. Och det luktar rök, det kommer in rök, rökdoft, genom det öppna fönstret, som jag lämnade öppet innan jag gick och åt en pizza hos pappa, kom tillbaka för bara en liten stund sedan. Ser på alla de andra som arbetar så hårt. Eller lugnt. Lugnt ska jag nog snarare säga. Det är väldigt lugnt här, och ute regnar det, ljudet av regn kommer in med röken. Engelbrektskyrkans klocka står fortfarande stilla och jag längtar förstås tills den startar igen, tills byggnadsställningarna försvinner, det kommer bli skönt, då kommer jag slippa göra något mer än att vrida nacken en smula, klockan syns ju direkt i mitt normala synfält, det som det mesta syns i, jag ser ju ut över alla här. Järnkoll. Inte riktigt kanske. Är kanske lite avundsjuk på de andra grupperna vars uppgifter verkar så uppslukande och fängslande och säkert gemenskapsbyggande och så, fast jag har förstås fattat tycke för mina bordsgrannar ändå, först en, sedan, bra mycket senare (om jag ens kan använda det uttrycket, så kort tid som jag varit, vi varit här ändå, varit bordsgrannar, vi fyra), de sista två, de andra två, de vars skisser alltid är, eller oftast är, behagliga att se på, den enes organiska och kulörta, den andres strukturerade, räta, genomarbetade, ja de är de bägges, det är egentligen deras främsta skillnader gentemot sina grannar på andra sidan bordets skisser, eller jag kan förstås bara tala för mig själv, (...).
Breven med böckerna får postas imorgon, pinsamt att jag dröjt så, pinsamt hela historien. Historien. Inte pinsamt men jag kommer nog... (...)
Mot fönstret står där ju en sådan där skärmvägg, eller kartongrumsavdelare, så kan jag tydligen uttrycka det, en sådan som jag tänkte skulle komma väl till pass här i hörnan. Nu blir jag nyfiken: hur ser det ut, hur känns det att ha väggen framför sig, mig framför sig? Jag går och ser efter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar