Smör och teater

Mollys dator låter mig inte logga in som jag vill. Väl så, får ta och vänja mig vid mobiltummande. Alltså: kan inte ens ta en tugga utan att det sprutar smör över hela bordet! Vilket inte hindrar mig från att ta en till. Ikväll är det hunger som gäller. Gummibandet är en stor lustfylld framgång. Pjäsen jag nyss såg vet jag inte om den var, alldeles för mycket oreda - äh - brus - reduktion. Var inte reducerad. Var för hög på entropi, livslik på det sättet, på det sättet
Sparas detta? Emfas. Artikulerat.
Lyckas inte skapa länk! Vad är gränssnitt? Är det utformningen av vad som syns på min pekskärm just nu? Ljust snyggt. Egentligen enda vettighetem. Måste lära ordförslagen bättre böjningar.
Så träsk måste ske. Lika bra att göra jätteplan, för detalj verkar jag bara kunna fokusera på som del av storhet? Grand!!! Damm...... Damma av Stockholm. Fyll gatorna med kärr och låt människorna insjukna i dy, i positiv bemärkelse. Vi sätter upp pålar och pittoresk palissader och låter husen förfalla på trivsamt vis. Jordens bekvämligheter ska vi organisera som bokstavlig överbyggnad på smålivsmyller. På så sätt kan vi sova med lokalt gott samvete. Vad är ett bekvämt liv? Är det vad jag vill kasta ut över världen? Är befintlighetietetiska ordurval och nyord till gagn för mina höga höjder av nöje? Så är det tyvärr.
För inför mig syna charm. Har ganska god förmåga att besvärja mitt sinne med egensinnigt behag. Nu börjar det gå tillfredsställande utför. Utåt. Utrymdheten är sinnelaget att vara svälld i urspringande handling. Utsätta charm i begripligheter. Språkboa! Leksamhet! Tunga ljus. Luftlapa. Brist stillhet och rör strömmar! Sömn eller salt. Utrymd.

Emil Arkitekt 1: FIA-möte och det som hände innan och så

Hej hej!

Nu har jag gått på KTH Arkitektur i över två månader. Typ två månader. Inräknat mottagning lite mer. Mottagningen räknas nog. (Varför laggar tangenterna?) Så ... (Det blev lite samtal.)
Var just på FIA-möte. Forum för inkluderande arkitektur. Feminista egentligen va! (Googlade stå-stol... Och uppståndelsen kring Bajen och Jönköping handlade alltså om en utslagsmatch.) Det bjöds på ostbricka: mascarpone varvad med gorgonzola och en hårdost. Ingen av dem var i min smak, men russinen och pepparkakorna kompenserade. Hade ätit en macka från lunchföreläsningen innan så var ändå i gott skick. Gott skick...

Drack kaffe från en kaffeburk jag först drack vatten ur, och undersökte de andra killarnas kroppar samtidigt som diskussionen berörde skolans utbildningsplan och utfall. Frihet under ansvar, kravlöshetens sökande efter ramar, och så vidare, högintressant! Äldre elever stimulerar nyfikenhet, väcker, initierar, långsikt, och tillbakablick. Ah

Närvarande var jag, klädd i faderssnodd dyr svart munkjacka, reafynd från Danmark till stickad linnetröja, Andreas favorit, till, och mina trasiga ekologiska jeans med spännande hål vid innersida lår; och, Felicia, den coola, rosa bomullsskjorta och rosa fluffig cardigan, mycket snyggt och svart-normbrytande. Kille 1, typ blå ylletröja och rosa chinos? Han gjorde en del bra och visade sin rätta sida ibland. Kille 2, grå med nagellackskonst. Ödmjuk men blev utskälld för detta. (Eftersom mina hälar värker borde jag luta mig, låta vikten vila mer, på framsida fot. Det är fel att, belastningen, den ska tåla, foten ska, foten är till för att stå på länge.) Anna, antagligen något svart, glad och vältajmad. Gott sällskap. Och så feministchefen, hon förde protokoll och blev avbruten ett par gånger av killar. Ställde bra frågor och återspeglade snyggt diskussionerna. Jag berättade mest mina perspektiv, ibland med takt och ett par gånger inte, samt ställde en bra fråga: vad gör handledarna när handledningen funkar som bäst?
Svar:
Handleder två studenter samtidigt bägge två.
Föreläser inte för hela gruppen.
Visar tydligt vad som är färdigheten som skall tillägnas.
Föser inte över sina egna idéer på studenten.
Alltså: mestadels negativa uppmaningar till lärarna! Handledarna! Här är rollen otydlig alltså! Men det handlar ju om ett möte mellan människor där dynamiken mellan idéer och kommunikation är det intressanta, så uppstyrning kanske inte är av godo, istället kanske det räcker med att undvika fel eftersom det spontana oftast är gynnsamt! (För mig...)

Så gick två timmar och osten åt. Felicia lovade mig te (och jag tänkte på pappas present. Te alltså. Söndag.) Var på lunchföreläsning på lunchen som jag minns men inte intresserade mig för! Fackförbund och styrelseresor. Björn var inte med förutom under sin studietid. (Skakar av mig.)
Satt och, haha, nej, stod och ritade efter den i en massa timmar. Lärde mig runda av hörn och dra linjer utan lagg. Kreddar ej, var helt rätt att förvänta sig! Ändå gör jag inte det? Borde tänka på handledarna som mattelärare. Hur gör jag det? Och det? Hej kan jag få hjälp igen? Hjälp.

I förmiddags mådde jag lite illa, sa jag till Anna och Elin. Det hade varit sent igår. Ställde min cykel på ett nytt ställe, nyborrat. Vi mätte lite inne på Råkultur, (Kulturår!) men vad småpratades om? Karriär! Minns inte men jag minns regnet. Engelbrektskyrkan är som ett träd helt inspunnen av spinn.
Och vad vi ska lära oss är hur arkitektur förhåller sig till landskap: topografi och kontext. Arbetssättet är helt på känsla. På riktigt, det är ju hoppfullt! Det ska alltså gå att leva så, enligt denna skola. Tackar.
Och jag fick smeknamn i början av mötet, och jag försvann in i dagdröm om bildningsbristen i utbildningen, den hårda metodiska bildningen, sociologisk metod, fysikalisk, vetenskaplig! Modell-tänkande. Det är typ mode. Eller börjar det bli ute? Får se om det kan sammanföras efter flytten. Ett helt nytt hus att sjunka in i! En hel byggnad, ett komplex! Och mitt smeknamn var Emil Material, jag jobbar material, och jag gillar det! Tycker det låter fint. En titel.

Dödsdans

Lillebrors tittande på cs. Kanske han lär sig något. Han frågade mig hur han skulle kunna träna på att dansa, jag sa något om axlar knä och - applåder - vi rörde oss bra, han fick höra om höfter, och pappa dök upp just när vi började öva drops. Vi tränar låren sa jag.

Disco i Sverige post opinionsbildning. Satt över en å och pratade telefon. Andrea hade satt sig på tuben mot yogan. Hur det blir med killen? Hur det blir med samboendet? Jag känner ingen otrivsel. Jag känner socialt medvetande. Hjärnans alla lager. Förstår stämning mer. Bara hemma då...

Man ska inte vara antisocial. Inte tappa bort den historisk-relationella biten. Modeller är vägledande och inte bokstavliga, herre. Går ju inte.

Motsatsen till en organisk slutning får bli en metallisk spets. Inte en kyrka. Om membranen blir segel, kropp eller galadriel återstår att se, men kropp tycker visst läraren bäst om. Jag skulle föredra visir och segel. Men - det går ju att överlappa, vilket inte var hur jag skulle uttryckt mig.

Hur röra sig. Om. Kratta atmosfär. Allt ljus på Östersjön. Ögon som tåras. För lillebror drar mig i håret...
Men att skriva i fragmentering kräver all inlevelse jag kan uppbåda i stunden, för att associationeringen ska få utrymme, på så vis befria förståeligheten. Fett antisocialt...

Plötsligt sugen att skriva längre. Har ju fast plats nu!!

Posten

Pinsamt. Och det luktar rök, det kommer in rök, rökdoft, genom det öppna fönstret, som jag lämnade öppet innan jag gick och åt en pizza hos pappa, kom tillbaka för bara en liten stund sedan. Ser på alla de andra som arbetar så hårt. Eller lugnt. Lugnt ska jag nog snarare säga. Det är väldigt lugnt här, och ute regnar det, ljudet av regn kommer in med röken. Engelbrektskyrkans klocka står fortfarande stilla och jag längtar förstås tills den startar igen, tills byggnadsställningarna försvinner, det kommer bli skönt, då kommer jag slippa göra något mer än att vrida nacken en smula, klockan syns ju direkt i mitt normala synfält, det som det mesta syns i, jag ser ju ut över alla här. Järnkoll. Inte riktigt kanske. Är kanske lite avundsjuk på de andra grupperna vars uppgifter verkar så uppslukande och fängslande och säkert gemenskapsbyggande och så, fast jag har förstås fattat tycke för mina bordsgrannar ändå, först en, sedan, bra mycket senare (om jag ens kan använda det uttrycket, så kort tid som jag varit, vi varit här ändå, varit bordsgrannar, vi fyra), de sista två, de andra två, de vars skisser alltid är, eller oftast är, behagliga att se på, den enes organiska och kulörta, den andres strukturerade, räta, genomarbetade, ja de är de bägges, det är egentligen deras främsta skillnader gentemot sina grannar på andra sidan bordets skisser, eller jag kan förstås bara tala för mig själv, (...).
Breven med böckerna får postas imorgon, pinsamt att jag dröjt så, pinsamt hela historien. Historien. Inte pinsamt men jag kommer nog... (...)
Mot fönstret står där ju en sådan där skärmvägg, eller kartongrumsavdelare, så kan jag tydligen uttrycka det, en sådan som jag tänkte skulle komma väl till pass här i hörnan. Nu blir jag nyfiken: hur ser det ut, hur känns det att ha väggen framför sig, mig framför sig? Jag går och ser efter...

2666

Nu, eller idag, eller i förmiddags, eller i eftermiddags, det kan det lika gärna ha varit, läste jag ut de sista sidorna av 2666, jag hade läst, har läst den, över året, sen i våras, fast jag började läsa den stötvis, kanske de första sidorna, trettio kanske, fyrtio. Kanske. Det var ju svårt att få ihop det då. Yngre var jag, ung och distraherad, lika mycket då som nu förstås, men då hade jag inte gömt datorn i en hurts i arkitekthögskolan, den hör förstås till KTH numera, skolan alltså inte datorn, den datorn hade jag nog suttit vid nu om det inte vore för att den var just gömd, och gömd är den, eller inte så mycket gömd som inlåst, utom räckhåll, för mig, det är det viktiga.
I Thailand var det tillräckligt varmt för att strunta i alla åtaganden om prov och projekt, dessutom var det många långa resvägar utan eluttag som såklart inbjöd till djupare sysselsättning än...

Om ändå (nattskön)

Barbarellasoundtrack, inverterad färg på skärmen. Så! Ja!

Lite glädjeryck på kvällningen. Som att kaffet efterskälver - och jag liksom känner för - ett intet, ett föreställande, ett rymdspel… Och vardagens befintligheter liksom angår mig inte i skrivandet. Däremot - ljudvärlden som lockar fram färger, eller känslan av skiftande färger, kortleken med vårens flora, flyta i rent vatten?

Har lagt lampan på golvet för att inte bländas. Dramatiska skuggor kastas av möblemanget när det blir belyst från den låga vinkeln. När det blir beskrivet blir föreställningen om verkligheten angelägen… Isen lägger sig över eskapismens djup, och här kanas det mot horisontens tydliga, rörliga gränser. Samtidigt spelas låten ski ride.

Avläser, eller inläser, lägger in betydelse, ser likheter, tillskriver metaforer, ser mönster på väggarna och ger mig an att skapa jämförligheter med nyligen erfaret, eller allmänt vedertaget, eller möjligt påfunnet?

Kan se vågmönstret i fällsängen som våglängderna som upprepar sig i alltet. Haha. Dåliga idéer är härliga att uttala.

Här går jag framåt… Och sidenpåslakandraperiet är alldeles oerhört färgmättat? Som bearbetat i program. Låtsasheter.

Å! Ljuset speglas i den öppna diskmaskinens bortre insida, brasa, sken. Solnedgången från slussen över riddarfjärden?

Gillar vad jag gör med mig, eller självbekräftelse, eller insjunken i avslappning av självkritik, och jag river i nagelbanden av tillfredsställelse, men - om jag någonsin drömmer om ett - du - så gör jag det inte nu. Några dun. Återkommer. Drömda och närvarande. Som jag närmar mig gärna. Djungeltrumma i närheten. Kan se  - mer stängda än öppna , egna ögonlock. Och så lyfter det lite! I bröstet! Lungorna håller andan - alper och helikoptrar och luftballonger fyller lungorna - inbillade - essenser som inte skrivits till något - utan bara berör mig i blodet. Ådra, ven och kapillär. Visste jag inte en gång för lite om min kropp och önskade mig lära om magsafter? Så blev det lärt om! Jag har godkända kunskaper i kroppsliga vävnader, syror och magtarmkanalsbeläggningar. Läste någonstans om tillit till immunförsvar, värdefullt. Fyllt. Påminns ganska ofta. Mer än om drömmande? Självgott - självskatt - valv, synapsvalv, signalkluster, glömdheter, saligheter. Friheter. Inbördes. I utåtrörelse.    Mot rymden! 

Första veckan

Förtid. Maila ut allt!! Inget dumt överraskande!

Ceremonisöndag.
Stadshuset: Värt! Skicka ut mail om det nästa år. Ha någon slags proto-teambuilding vid arkiskylten, blir stumt mingel annars. Och utvärdering av ceremonin efteråt.
Nymblepromenad: teambuilda! Kanske låta studios gå tillsammans? Gruppindelning kan vara drygt, men i detta sammanhang är nog folk villiga att kompromissa med vilka de pratar med i utbyte mot struktur. Varje liten grupp får varsin fadder som berättar om stan vi går förbi, bland annat?
Nymble: frågan är hur kaosmingel görs uthärdligt. Skaffa fler grillar till att börja med! Eller buffé? Kaffeservering!! Vatten tillika. Titanic är ett bra samtalsämne. Skolpolitik ett annat? Låt alla hursomhelst vara förberedda på att det är kö/mingel följt av barhäng. Masterstudenter är ofta roliga att lyssna till på barer. Kanske bara gäller för humaniora dock?
Och det vore ju otroligt kul med efterklubb: Musik, dans, soffor, VadÄrVärldenPåVägsnack? Youtubeklipp. Dygna på skolan. Herregud! Soluppgången på taket, dygn ett. Dör.

Uppropsmåndag.
Hallmingel: Väldigt skönt om en fadder tar in en, håller utkik efter en, kollar dagsformen, sovs det dåligt, är en bakis, är en festlig eller mysig generellt sett, hur är det med nervositet, med inställningen. Här kan lekar och teambuilding, eller lagbygge, grundas för dagen. Kan ju vara kul med morgonjympa. Musik? Bjussa kaffe?
Upprop: inga fejknollor. Om det inte är ordentligt kul. hehe. När folk uppropats kan de gå undan och fika eller något. Leka. Dansa.
Introföreläsningen: begreppsintroduktion här kommer folk inte ihåg. Håll gärna till konkreta fakta, men genomgå också hur programmet genomgått förändringar, ur generella referensramar. Ge oss samtalsämnen! Men kom ihåg att vi har ett schema vi redan studerat.
Gårdsgrillning: ha aktiviteter planerade, herregud! Fotleken är jobbig, klämma på folk som är främmande är inte alltid okej. Brädspel är kul, hehe. Rollspel, som maffia! Något för alla blyghetsskalor. Stationer. Ja, stationer är kul! Var noga med att informera tidigt om allt som serveras, finns det öl, kaffe, pris? Var gärna ambitiösa. Se till att ha bekvämligheter, sittplatser, ytor att avskärma sig lite på. Kanske visa ritsalar, hänga lite där.
Sen får det gärna bli sent och musik och dans! Bara det finns myshörna, mat, dryck och aktiviteter kan dagarna bara gå. Lite som en inskrivning i Uppsala.

dödsångest

Städare, eller omhändertagare, eller odlare, eller kultiverare, eller bevarare, eller något i den stilen, känner jag mig, här, vara, i bruk (bruk??) av boende. Och tanken på att dö är inte som den har varit - relationer är levande, men min roll är i död; som roll, som bevarare, är min tillvaro liksom evigt påbjuden, kontraktet eller relationen som jaget lever kroppen genom är tillsvidare, i limbo liksom. Evig och viktig och balanserande, självbekräftande, när det är rent är jag ren, och det rena, och det ordnade, det renhet och ordning som är jag, eller kroppslig, eller mental. Död? Det är att införliva. Och det går inte för sig? Omhändertagare av ordning, införlivare, det är liksom självupplösande, eller självutvidgande, och död? Och liv?
Utanför rollen: där värde inte riktigt går ihop med kroppsligheten, utan liksom lever sin egen frihet, sådär levande och obunden till tydliga kriterier? Värdefri, som man säger, när man är yngre än nu. Då blir historien om dödens annalkande införlivande av tillvaron själv, till liv då, och den känslan, att vara levande, brukar ju uppskattas. Den är inte helt ohärlig, och som råkänsla går den ofta att bearbeta till trivsamma stunder i närvaro med berättelserna om världens oändlighet, eller bara molnens storhet, eller bara cellernas myllrande tillförlitlighet, eller bara vänskapers band och befrielse, eller bara det förflutnas beskaffenhet, och så vidare.
Som rollen: historielöshet, sammanhangslöshet, där löshet ger gränser och skönhet. Så kan det kännas iallafall. Ungefär. Och att dö? Det går ju inte för sig. Moln går inte riktigt heller för sig, för den delen. Celler?
Men jag tror ändå att... den ena inställningen kan sammanfogas med den andra. Det här är ju ganska nytt, och nyheter brukar ju ofta vara överdrivna, vare sig i tristess eller härlighet eller mittimellan.

Eller så är schismer mellan olika sätt, att leva parallellt med sig själv typ, något som alltmer kommer uppstå?
Spännande att utvecklas.

Att roll är död är alltså eftersom jag tar hand om döda saker, jämfört med att ta hand om självet eller andra. Växter? Nja. Det är nog ganska härligt att ta hand om växter. Kanske till och med heligt? Eller är helighet det jag skapar i hemmet genom att ägna liv åt dödhet? Harmoni då? Passar växtmästeri bättre tror jag. Hemarbete känns mer som "heligt".
Fast bara genom att reflektera såhär så införlivar jag ju även min frihet i döda ting, och medvetandegör händelseförloppet som mina val, och då kommer ju friheten tillbaka när jag ser mitt ansikte i det blanka, rengjorda träet. Känslan av att somna in för evigt i soffan blir då ganska sprallig... även om konsekvenserna blir alltför tydliga, liksom kända, koreograferade, tidigare sedda. Fantastiskt. Frid. Äh, det går nog. Kommer nog kännas bra som nittioåring.

Konkret nittioåring. Nej, jag vill nog låta min nittioårighet förbli diffus... Vill behålla möjlighetsfloran frodig. Ja. Då införlivas ju alla utkomster i varandra, mångfalden i möjliga samtidigheter förstärker närvaron i varje enskild, och som alla vet är närvaro härlig i alla situationer. Nästan iallafall. Tristessen brukar iallafall förjagas.
Något sånt - och vad jag ägnar mig åt nu - känns väldigt mer ut i fingertopparna när jag nu blivit bjuden på middag! space ooout

moln

så här va:
jag tittar på en punkt i himlen typ. loreen hade en röd prick på en kal vägg i sin etta i ett reportage, för "fokus", not the paper. Hon och jag, samma skrot och korn, har listat ut det va.
Så jag tittar på min "punkt av fokus"
och jag är ute på promenad... eller sitter i ett fönster...
och molnen drar förbi eller så är det bara helt blått och då brukar jag istället uppmärksamma flytarna i ögat, alltså de små bubblorna som flyter omkring på hornhinnan eller nåt. Jag upptäckte att jag hade såna när jag stod på balkongen en gång när jag var sexton och tittade på en blå himmel och jag såg de vippa runt i "synfältet" och tänkte shit nu är det kört nu 'r cancer/blind-"blivandet" igång, eller mer "hoppsan" eller "tjosan" för sån var och är jag, oftast ångestfritt som fan, och sen googlade jag och sen dess är mina flytare en god påminnelse om att det är vätskfyllda glober med nerver som bara är organ och elektriska som är hela synupplevelsen som ju oftast inte brukar "reflekteras över". god påminnelse = best friend "forever", blir alltid tjosan! när jag lägger "märke till". och knarrar ett skratt. nasalt. skrockande. jag menar vafan hehe, vätskefyllda glober... bingo! och sen brukar jag tänka, fan vad tydligt... och vad mycket konturer, intressant... färg dessutom... 20/20...
det är typ så ja.
sen.... tänkte formulering, typ: att... varför fantisera föreställningar när det finns moln liksom, varför tänka på något "irrelevant för """"överlevnaden""""" när de bara morf morf morfar runt som bästa lavalampa som alltid åtråddes som värdefullt när jag var liten.... hela tiden max upplösning. gillade alltid molnen i world of warcraft kunde kolla på dem i någon minut ibland, stämningar liksom. ja. men att gå på en ... walk... och fokus/loreena punkter in the air . så. typ en bit ovanför horisonten. så gatan blir suddig och folket som passerar suddiga. så skönt att inte se en massa strangers faces och bli #affected eller liknanden. alltså man är ju busy. med moln/floaters/fokus. men bara att köra på... och sen typ spänna bröstkorgen, hålla andan, släppa, hålla, och typ då kommer det SJUKT med endorfiner? works every time. lifehaxx.

Tjocklek

opassande titel. här är bra. jag leder liv. lika frisk som en ek. som står utanför!
arbetar in allt det gamla i byråtelefonen - som om det var nödvändigt samtidigt som jag är hungrig och har underbara att träffa. ave maria!

Ja ju så hette det!

Så tillsvidare så..!

AD: ritande

Ska skriva en återblick över numret nu. Det tog en del timmar att läsa hela, känner att ovanan är klart svagare nu än i början. Släppt gårdagens jag-börjar-fatta-grejen-hybris, säger vi. säger vi!
Men fatta grejen - det här gränsöverskridanden i många riktningar, och de flesta tror jag inte att jag kommer vara särskilt intresserad av - men jag kan nog inte hjälpa att ställa mig i skaran.
Nu har jag innehållsförteckningen uppslagen med en banan som bokpress, ska se om jag kan minnas bara utav rubriker:
Inledningens psykologi. Jag gillar den inte, läser sällan texter kronologiskt därför. Men de inleder med bilder och hyllande av de medverkande, och en viktig maning att låta nyfikenheten för nya sätt att rita överskrida skepsisen, om än tillfälligt. Att utöver rum och tid erkänna stämning som kvalitet, för att överskrida modernism.
Sen avsnitt om vissa sorters samarbetens och handritandes muterande och fertiliserande konsekvenser i skapandet, i avbildandet.
Sen om... uppräkning, inte snyggt, men men.
Botaniserande bland teckningstekniker som kanske komma skall. Slutet är den självskapande, människoformande arkitekturen. Ombytta roller mellan skaparen och skapelsen.
Ritandet av det oföreställbara, teknologins skalpell i föreställningens gränser. Med lagerteknik samtidigt visa en tecknings olika stadier, och möjliga mutationer, som en enda bild.
Men att vi ännu inte nått ritningens och modellens gränser för det handgjorda. Eller gränserna för vad som kan föreställas.
För tecknandets direktlänk till det oändliga ogjorda är oförändrad.
Tekniken har befriat representationens börda, skapelsens ok av återskapelse, från handtecknandet - nu kan tanke-kroppsligheten få fritt utrymme på ritningsarken. Nu kan de, funktion/intention/skapelsen, och verkan/kroppen, som åtskilda försonas och samverka.
Hitta nya sorters rum att skapa! Hitta nya sätt att visa vad de är, visa hur!
Rita saker på en gång som alla de olika sätt de kan vara, rita för att utveckla dem.
Spekulera. Den här processen? Det här rummet? Den här myren? Om de möts?
Chockera. Rita överdåd. Undersök det extrema.
(/////////jag skriver ju bara vad för maningar, inte vad för rum, vad för processer////////)
 (Rita saker bara meningsfulla i månljus)(Det ritas former bara meningsfulla i månljus)
Ritande av berättelser, användandet av text i arkitekturföreställning, bygg berättande!
För modernismen river/upp/löser berättande/((ej)sköra(modernismen bryter isär berg))system, och inför sin enda ordning, antinarrativ, historier flyr materien för konsten, vi måste förkroppsliga dem igen, rita ut dem, göra dem till ritningar, bygga dem i världen, för de är oss.
Förkroppsligande viljor.
Men ritningen slet en gång händerna från verket. Men sakta återvänder de, miljoner i flöde.

Jag blev trött verkligen sista biten men den känns typ bäst säkert därför

Exkurs eller utflykt till artiklar eller bitar

VU Först om pennstafett, hur känslan för att rita förändras, och lekarna med. Sedan essä om ritningsteknologis löften om självskapande.
En dos postmodernt språkande. Hur arkibegrepp kan liknas vid filosofiska och biologiska.
Att miniatyrer har en karaktär av oändligt.
Och ritningens motstånd mot omöjligt.

Förvånandes av trötthet, kom på att det var sömnighet av tre timmars sovande, hektisk dag, påfrestande eftermiddag och inget kaffe! Alltså helt i sin ordning. Nu verkar jag snart röra mig mot hemåt

Blir lite till först! Ritningen är arkitektens erfarande av det som inte finns, eftersom platsen på bilden bara uppstår i och med sin beteckning - en byggnad av projektets upplevelse.

Villkor ingång

Angeläget: bang, AD. Bekant, berör: privilegier, motstånd, övergång. Lugnar, grundar. Åta, verka.
Verka. Vänja. Angå.